Krakri, Donator
#1 Kewin533: Jag kontrar dig med:
Jorden var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind svepte fram över vattnet. 3Gud sade: ”Ljus, bli till!” Och ljuset blev till. 4Gud såg att ljuset var gott, och han skilde ljuset från mörkret. 5Gud kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen.
6Gud sade: ”I vattnet skall ett valv bli till, och det skall skilja vatten från vatten.” Och det blev så. 7Gud gjorde valvet och skilde vattnet under valvet från vattnet ovanför valvet. 8Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.
9Gud sade: ”Vattnet under himlen skall samlas till en enda plats, så att land blir synligt.” Och det blev så. 10Gud kallade det torra landet jord, och vattenmassan kallade han hav. Och Gud såg att det var gott. 11Gud sade: ”Jorden skall ge grönska: fröbärande örter och olika arter av fruktträd med frö i sin frukt skall växa på jorden.” Och det blev så. 12Jorden frambringade grönska: olika arter av fröbärande örter och olika arter av träd med frö i sin frukt. Och Gud såg att det var gott. 13Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.
14Gud sade: ”På himlavalvet skall ljus bli till, och de skall skilja dagen från natten och utmärka högtider, dagar och år. 15De skall vara ljus på himlavalvet och lysa över jorden.” Och det blev så. 16Gud gjorde de två stora ljusen, det större ljuset till att härska över dagen och det mindre till att härska över natten, och han gjorde stjärnorna. 17Han satte ljusen på himlavalvet att lysa över jorden, 18att härska över dag och natt och att skilja ljus från mörker. Och Gud såg att det var gott. 19Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.
20Gud sade: ”Vattnet skall vimla av levande varelser, och fåglar skall flyga över jorden, under himlavalvet.” 21Gud skapade de stora havsdjuren och alla olika arter av levande varelser som vattnet myllrar och vimlar av och alla olika arter av fåglar. Och Gud såg att det var gott. 22Gud välsignade dem och sade: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll sjöar och hav. Och på jorden skall fåglarna föröka sig.” 23Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.
24Gud sade: ”Jorden skall frambringa olika arter av levande varelser: boskap, kräldjur och vilda djur av olika arter.” Och det blev så. 25Gud gjorde de olika arterna av vilda djur, boskap och markens kräldjur. Och Gud såg att det var gott.
26Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.” 27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem. 28Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.”
29Gud sade: ”Jag ger er alla fröbärande örter på hela jorden och alla träd med frö i sin frukt; detta skall ni ha att äta. 30Åt markens djur, åt himlens fåglar och åt dem som krälar på jorden, allt som har liv i sig, ger jag alla gröna örter att äta.” Och det blev så. 31Gud såg att allt som han hade gjort var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.
2 1Så fullbordades himlen och jorden och allt vad där finns. 2Den sjunde dagen hade Gud fullbordat sitt verk, och han vilade på den sjunde dagen efter allt han hade gjort. 3Gud välsignade den sjunde dagen och gjorde den till en helig dag, ty på den dagen vilade Gud sedan han utfört sitt skapelseverk.
4Detta är berättelsen om hur himmel och jord skapades.
Människan i Edens trädgård
När Herren Gud gjorde jord och himmel, 5när ingen buske fanns på marken och ingen ört hade spirat, eftersom Herren Gud inte hade låtit något regn falla på jorden och ingen människa fanns som kunde odla den – 6men ett flöde vällde fram ur jorden och vattnade marken – 7då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse. 8Och Herren Gud planterade en trädgård österut, i Eden, och satte där människan som han hade format. 9Herren Gud lät alla slags träd växa upp ur marken, sådana som var ljuvliga att se på och goda att äta av. Mitt i trädgården stod livets träd och trädet som ger kunskap om gott och ont.
10En flod rinner upp i Eden och bevattnar trädgården. Sedan delar den sig i fyra armar. 11Den första heter Pishon, den flyter kring Havila, ett land där det finns guld. 12Guldet i det landet är fint, och där finns också bdelliumharts och onyxsten. 13Den andra floden heter Gichon, den flyter kring Kush. 14Den tredje floden heter Tigris, den rinner öster om Assyrien. Den fjärde floden är Eufrat.
15Herren Gud tog människan och satte henne i Edens trädgård att bruka och vårda den. 16Herren Gud gav detta bud: ”Du får äta av alla träd i trädgården 17utom av trädet som ger kunskap om gott och ont. Den dag du äter av det trädet skall du dö.”
18Herren Gud sade: ”Det är inte bra att mannen är ensam. Jag skall ge honom någon som kan vara honom till hjälp.” 19Så formade Herren Gud av jord alla markens djur och alla himlens fåglar och förde fram dem till mannen för att se vad han skulle kalla dem. Varje levande varelse fick det namn som mannen gav den. 20Mannen gav namn åt all boskap, alla himlens fåglar och alla vilda djur. Men han fann inte någon som kunde vara honom till hjälp. 21Då försänkte Herren Gud mannen i dvala, och när han sov tog Gud ett av hans revben och fyllde igen hålet med kött. 22Av revbenet som han hade tagit från mannen byggde Herren Gud en kvinna och förde fram henne till mannen. 23Då sade mannen:
”Den här gången är det ben av mina ben,
kött av mitt kött.
Kvinna skall hon heta,
av man är hon tagen.”
24Det är därför en man lämnar sin far och mor för att leva med sin hustru, och de blir ett.
Människans olydnad och straff
25Både mannen och kvinnan var nakna, och de kände ingen blygsel inför varandra.
3 1Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” 2Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, 3men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” 4Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. 5Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” 6Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. 7Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
8De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. 9Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” 10Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” 11Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” 12Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” 13Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
14Då sade Herren Gud till ormen:
”Du som gjorde detta,
förbannad skall du vara,
utstött från boskapen och de vilda djuren.
På din buk skall du kräla
och jord skall du äta så länge du lever.
15Jag skall väcka fiendskap mellan dig och kvinnan,
mellan din avkomma och hennes:
de skall trampa på ditt huvud
och du skall hugga dem i hälen.”
16Till kvinnan sade han:
”Stor skall jag göra din möda
när du är havande,
med smärta skall du föda dina barn.
Din man skall du åtrå,
och han skall råda över dig.”
17Till mannen sade han:
”Du som lyssnade till din hustru
och åt av trädet som jag förbjöd dig att äta av,
förbannad skall marken vara för din skull.
Med möda skall du hämta din näring från den
så länge du lever,
18törne och tistel skall den ge dig.
Du skall äta av växterna på marken,
19du skall slita för ditt bröd i ditt anletes svett
tills du vänder åter till jorden.
Ty av den är du tagen,
jord är du och jord skall du åter bli.”
20Mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev moder till alla som lever. 21Herren Gud gjorde kläder av skinn åt mannen och kvinnan och klädde dem.
22Herren Gud sade: ”Människan har blivit som en av oss, med kunskap om gott och ont. Nu får hon inte plocka och äta också av livets träd, så att hon lever för alltid.” 23Och Herren Gud förvisade människan från Edens trädgård och lät henne bruka jorden varav hon var tagen. 24Han drev ut människan, och öster om Edens trädgård satte han keruberna och det ljungande svärdet att vakta vägen till livets träd.
Kain och Abel
4 1Mannen låg med sin hustru Eva, och hon blev havande och födde Kain. ”Jag har gett liv åt en man, med Herrens hjälp”, sade hon. 2Därefter födde hon Abel, Kains bror.
Abel var herde och Kain brukade jorden. 3En gång frambar Kain en offergåva till Herren av markens gröda. 4Abel frambar också en gåva och offrade de fetaste delarna av de förstfödda djuren i sin hjord. Herren såg med välvilja på Abel och hans gåva 5men inte på Kain och hans gåva. Då blev Kain vred, och han sänkte blicken. 6Herren sade till Kain: ”Varför är du vred, och varför sänker du blicken? 7Om du handlar rätt vågar du ju lyfta blicken, men om du inte handlar rätt ligger synden vid dörren. Dig skall den åtrå, men du skall råda över den.”
8Kain sade till sin bror Abel: ”Kom med ut på fälten.” Där överföll han sin bror Abel och dödade honom.
9Herren sade till Kain: ”Var är din bror Abel?” Han svarade: ”Det vet jag inte. Skall jag ta hand om min bror?” 10Herren sade: ”Vad har du gjort? Din brors blod ropar till mig från marken. 11Förbannad skall du vara, bannlyst från marken som öppnat sin mun för att ta emot din brors blod, som du har utgjutit. 12Om du odlar marken skall den inte längre ge dig sin gröda. Rastlös och rotlös skall du vara på jorden.” 13Kain sade till Herren: ”Mitt straff är för tungt att bära. 14Du driver mig bort från marken, bort ur din åsyn. Rastlös och rotlös kommer jag att vara på jorden. Vem som helst som möter mig kan döda mig.” 15Herren svarade honom: ”Jag lovar att Kain skall bli hämnad sju gånger om, om någon dödar honom.” Och Herren satte ett tecken på Kain, för att han inte skulle bli dräpt av vem som helst som mötte honom. 16Och Kain drog bort, undan Herren, och slog sig ner i landet Nod, öster om Eden.
Kains ättlingar
17Kain låg med sin hustru, och hon blev havande och födde Henok. Han byggde då en stad och kallade den Henok efter sin son. 18Henok fick en son, Irad, och Irad blev far till Mechujael, Mechujael blev far till Metushael och Metushael blev far till Lemek. 19Lemek tog sig två hustrur, den ena hette Ada, den andra hette Silla. 20Ada födde Javal, och han blev stamfar till dem som bor i tält och håller boskap. 21Hans bror hette Juval, och han blev stamfar till alla som spelar lyra och flöjt. 22Också Silla födde en son, Tuval Kain, stamfar till alla kopparsmeder och järnsmeder. Tuval Kain hade en syster, Naama.
23Lemek sade till sina hustrur:
”Ada och Silla, lyssna till mig,
Lemeks hustrur, hör mina ord.
Jag dödar en man för ett sår,
en yngling för en skråma.
24Kain blir hämnad sju gånger om,
Lemek sjuttiosju.”
Set
25Åter låg Adam med sin hustru, och hon födde en son. Hon gav honom namnet Set, ”ty”, sade hon, ”Gud har skänkt mig ett nytt barn i stället för Abel, som Kain dödade”. 26Också Set fick en son, och han gav honom namnet Enosh.
Det var vid denna tid man började åkalla Herren.
Adams släkttavla
5 1Detta är Adams släkttavla. Då Gud skapade människan gjorde han henne lik Gud. 2Som man och kvinna skapade han dem. Han välsignade dem och gav dem namnet människa när de skapades.
3När Adam var 130 år fick han en son som liknade honom och var hans avbild; han gav honom namnet Set. 4Efter Sets födelse levde Adam 800 år och fick söner och döttrar. 5Adams hela livstid blev 930 år; sedan dog han.
6När Set var 105 år blev han far till Enosh. 7Efter Enoshs födelse levde Set 807 år och fick söner och döttrar. 8Sets hela livstid blev 912 år; sedan dog han.
9När Enosh var 90 år blev han far till Kenan. 10Efter Kenans födelse levde Enosh 815 år och fick söner och döttrar. 11Enoshs hela livstid blev 905 år; sedan dog han.
12När Kenan var 70 år blev han far till Mahalalel. 13Efter Mahalalels födelse levde Kenan 840 år och fick söner och döttrar. 14Kenans hela livstid blev 910 år; sedan dog han.
15När Mahalalel var 65 år blev han far till Jered. 16Efter Jereds födelse levde Mahalalel 830 år och fick söner och döttrar. 17Mahalalels hela livstid blev 895 år; sedan dog han.
18När Jered var 162 år blev han far till Henok. 19Efter Henoks födelse levde Jered 800 år och fick söner och döttrar. 20Jereds hela livstid blev 962 år; sedan dog han.
21När Henok var 65 år blev han far till Metushelach. 22Efter Metushelachs födelse levde Henok 300 år och fick söner och döttrar. 23Henoks hela livstid blev 365 år. 24Henok levde i gemenskap med Gud. Sedan fanns han inte mer, ty Gud tog honom härifrån.
25När Metushelach var 187 år blev han far till Lemek. 26Efter Lemeks födelse levde Metushelach 782 år och fick söner och döttrar. 27Metushelachs hela livstid blev 969 år; sedan dog han.
28När Lemek var 182 år fick han en son. 29Han gav honom namnet Noa, ”ty”, sade han, ”denne skall ge oss lättnad i vårt arbete och vår möda när vi brukar jorden som Herren har förbannat”. 30Efter Noas födelse levde Lemek 595 år och fick söner och döttrar. 31Lemeks hela livstid blev 777 år; sedan dog han.
32När Noa hade levt i 500 år blev han far till Sem, Ham och Jafet.
Jättarna
6 1När människorna nu började bli talrika på jorden och döttrar föddes åt dem, 2såg gudaväsendena att människornas döttrar var vackra, och dem de tyckte bäst om tog de till hustrur. 3Då sade Herren: ”Min livsande skall inte bli kvar i människan för alltid – hon är dock av kött. Hennes livstid skall vara 120 år.”
4På den tiden – och även senare – när gudaväsendena låg med människornas döttrar och fick barn med dem, fanns det jättar på jorden. Detta var urtidens hjältar, och deras rykte var stort.
Noa och floden
5Herren såg att ondskan på jorden var stor; människornas uppsåt och tankar var alltid och alltigenom onda. 6Då ångrade Herren bittert att han hade gjort människor på jorden. 7Herren sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utplåna från jordens yta, och med dem alla fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. Jag ångrar att jag gjorde dem.” 8Men Noa hade vunnit Herrens välvilja.
9Detta är berättelsen om Noa och hans släkt. Noa, som levde i denna tid, var en oförvitlig och rättfärdig man; han levde i gemenskap med Gud. 10Noa fick tre söner, Sem, Ham och Jafet. 11Men inför Guds ögon blev jorden alltmer fördärvad och full av våld. 12Gud såg att jorden var fördärvad, eftersom allt vad människorna gjorde på jorden var fördärvligt. 13Han sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden. 14Bygg dig en ark av goferträ och inred den med olika rum. Bestryk den både invändigt och utvändigt med jordbeck. 15Så skall du göra arken: den skall vara 150 meter lång, 25 meter bred och 15 meter hög, 16och du skall göra ett tak på den med en halv meters resning. Ingången till arken skall du göra på ena sidan, och du skall bygga den i tre våningar. 17Jag skall nu låta floden översvämma jorden och förgöra alla levande varelser under himlen. Allting på jorden skall gå under. 18Men med dig vill jag upprätta ett förbund. Du skall gå in i arken tillsammans med dina söner, din hustru och dina sonhustrur, 19och av allt som lever, av alla varelser, skall du föra in i arken ett par, hane och hona, av varje art, så att de kan överleva tillsammans med dig. 20Av de olika arterna av fåglar, fyrfotadjur och markens kräldjur skall ett par av varje komma till dig, så att de kan överleva. 21Du skall lägga upp förråd av all slags föda, så att ni har att äta, du själv och alla de andra.” 22Noa gjorde i allt så som Gud hade befallt honom att göra.
7 1Herren sade till Noa: ”Gå in i arken, du och hela din familj. Ty jag har funnit att du ensam är rättfärdig inför mig i denna tid. 2Av alla rena fyrfotadjur skall du ta med dig sju par av varje art, hanar och honor, och av alla djur som inte är rena skall du ta ett par, hane och hona – 3också av himlens fåglar sju par av varje art, hanar och honor – så att de kan överleva på jorden. 4Om sju dagar skall jag låta det regna på jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter, och jag skall utplåna från jordens yta allt som finns till, allt som jag har gjort.” 5Noa gjorde i allt så som Herren hade befallt honom.
6Noa var 600 år när floden översvämmade jorden. 7Då gick Noa in i arken tillsammans med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur för att rädda sig undan flodens vatten. 8Av de rena fyrfotadjuren och av de fyrfotadjur som inte är rena, av fåglarna och av allt det som krälar på marken 9kom ett par av varje art in till Noa i arken, hane och hona, så som Gud hade befallt Noa. 10Efter sju dagar kom flodens vatten över jorden.
11Det år då Noa blev 600 år, den sjuttonde dagen i andra månaden, den dagen bröt alla det stora djupets källor fram och himlens dammluckor öppnades, 12och regnet strömmade ner över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 13Just den dagen gick Noa och hans söner Sem, Ham och Jafet in i arken, och med dem Noas hustru och hans tre sonhustrur, 14vidare alla de olika arterna av vilda djur och boskap, de olika arterna av det som krälar på jorden och av det som flyger, både fåglar och alla andra djur med vingar. 15Alla kom de in till Noa i arken, ett par av alla levande varelser. 16De kom, hanar och honor av alla slags djur, så som Gud hade befallt Noa. Och Herren stängde igen om honom.
17Då kom floden över jorden. Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden. 18Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet. 19Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen. 20Vattnet steg mer än sju meter över bergen. 21Hela myllret av varelser på jorden gick under: fåglar, boskap och vilda djur, allt liv som jorden vimlade av, och alla människor. 22Allt som levde och andades dog, alla varelser som levde på land. 23Herren utplånade allt som fanns till på jorden, människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar: allt utplånades från jorden. Kvar blev bara Noa och de som var med honom i arken.
24Vattnet fortsatte att stiga över jorden i 150 dagar. 8 1Då tänkte Gud på Noa och alla de vilda och tama djur som var med honom i arken. Han lät en vind blåsa över jorden och vattnet började sjunka undan. 2Djupets källor och himlens dammluckor stängdes till, regnet hejdades 3och vattnet drog sig efter hand bort från jorden. Efter de 150 dagarna började vattnet minska. 4På sjuttonde dagen i sjunde månaden blev arken stående på Araratbergen. 5Vattnet fortsatte hela tiden att minska, och när den tionde månaden kom, på första dagen i månaden, blev bergens toppar synliga.
6Efter fyrtio dagar öppnade Noa ett fönster som han hade gjort på arken 7och släppte ut en korp. Den flög fram och åter till dess vattnet torkat upp på jorden. 8Sedan släppte han ut en duva för att se om vattnet hade sjunkit undan från marken. 9Men duvan fann ingen plats där den kunde vila utan återvände till honom i arken, eftersom det stod vatten över hela jorden. Då sträckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. 10Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan ur arken ännu en gång. 11Om kvällen kom den tillbaka till honom, och då hade den ett friskt blad från ett olivträd i näbben. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden. 12Han väntade sju dagar till, sedan släppte han ut duvan igen, och nu kom den inte mer tillbaka till honom.
13I Noas sexhundraförsta år, på första dagen i första månaden, hade vattnet torkat bort på jorden, och när Noa lyfte undan taket på arken fick han se att marken hade torkat upp. 14På tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden torr. 15Då sade Gud till Noa: 16”Gå ut ur arken tillsammans med din hustru, dina söner och sonhustrur. 17Alla de djur av alla slag som du har hos dig, fåglar, fyrfotadjur och alla kräldjur som finns på jorden, skall du ta med dig ut, och det skall bli ett myller av dem på jorden; de skall vara fruktsamma och föröka sig.” 18Och Noa gick ut ur arken tillsammans med sina söner och sin hustru och sina sonhustrur. 19Alla fyrfotadjur och kräldjur och fåglar, allt som myllrar på jorden, gick ut ur arken, den ena arten efter den andra.
20Noa byggde ett altare åt Herren. Han tog fyrfotadjur och fåglar av alla rena arter och offrade dem som brännoffer på altaret. 21Och Herren kände den blidkande lukten, och han sade till sig själv: ”Aldrig mer skall min förbannelse drabba marken för människans skull, för att hon alltifrån ungdomen har ett ont uppsåt. Jag skall aldrig mer förgöra allt levande, så som jag nu har gjort.
22Så länge jorden består
skall sådd och skörd, köld och värme,
sommar och vinter, dag och natt
aldrig upphöra att skifta.”
Guds förbund med Noa
9 1Gud välsignade Noa och hans söner och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er och uppfyll jorden. 2Alla markens djur och alla himlens fåglar skall känna skräck och fruktan för er. Över dem och över allt som krälar på jorden och över alla fiskar i havet ger jag er makt. 3Allt som lever och rör sig skall vara er föda; allt detta ger jag er så som jag gav er de gröna örterna. 4Men kött som har liv, det vill säga blod, i sig får ni inte äta. 5Och för ert eget blod skall jag kräva vedergällning. Jag skall utkräva den av varje djur, och av varje människa skall jag kräva vedergällning, om hon dödar en annan människa.
6Den som utgjuter människoblod,
hans blod skall utgjutas av människor,
ty Gud gjorde människan till sin avbild.
7Var fruktsamma och föröka er,
bli en myllrande mängd på jorden
och härska över den.”
8Gud sade till Noa och hans söner: 9”Jag upprättar nu ett förbund med er och era efterkommande 10och med alla levande varelser som finns hos er, fåglar, boskap och alla vilda djur, alla som gick ut ur arken. 11Jag skall upprätthålla mitt förbund med er: aldrig mer skall det hända att alla varelser utplånas av flodens vatten, aldrig mer skall en flod ödelägga jorden.”
12Gud sade: ”Detta är tecknet för det förbund jag instiftar mellan mig och er och alla levande varelser ni har med er, för alla kommande släktled: 13min båge ställer jag bland molnen. Den skall vara tecknet för förbundet mellan mig och jorden. 14När jag hopar moln över jorden och bågen blir synlig bland molnen, 15då skall jag tänka på mitt förbund, förbundet mellan mig och er och alla levande varelser av alla slag, och aldrig mer skall vattnet bli till en flod som utplånar alla varelser. 16När bågen står bland molnen skall jag se den och tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser av alla slag på jorden.” 17Och Gud sade till Noa: ”Detta är tecknet för det förbund som jag upprättar mellan mig och alla varelser på jorden.”
18Noas söner, de som gick ut ur arken, var Sem, Ham och Jafet. Ham var far till Kanaan. 19Dessa tre var Noas söner, och från dem härstammar alla människor på hela jorden.
Förbannelse över Kanaan
20Noa var åkerbrukare, han var den förste som anlade en vingård. 21När han drack av vinet blev han berusad och låg naken i sitt tält. 22Och Ham, Kanaans far, såg sin far ligga där blottad och gick ut och berättade det för sina bröder. 23Då tog Sem och Jafet en mantel, lade den på sina axlar och gick baklänges in och höljde över sin far; de vände bort ansiktet, så att de inte skulle se sin far blottad. 24När Noa sedan vaknade upp ur ruset och fick veta vad hans yngste son hade gjort honom 25sade han:
”Förbannad skall Kanaan vara
och den uslaste slav åt sina bröder.”
26Och han sade:
”Lovad vare Herren, Sems Gud!
Kanaan skall vara deras slav.
27Må Gud låta Jafet växa
och bo tillsammans med Sem.
Kanaan skall vara deras slav.”
28Efter floden levde Noa 350 år. 29Noas hela livstid blev 950 år; sedan dog han.
Släkttavlan för Noas söner
10 1Detta är släkttavlan för Noas söner, Sem, Ham och Jafet. De fick söner efter floden. 2Jafets söner var Gomer, Magog, Madaj, Javan, Tuval, Meshek och Tiras. 3Gomers söner var Ashkenas, Rifat och Togarma. 4Javans söner var Elisha och Tarshish, kitteerna och rodaneerna. 5Från dem kom folken som spred sig till öarna och kustlandet, vart och ett i sitt land och med sitt språk, i olika stammar och folk.
6Hams söner var Kush, Misrajim, Put och Kanaan. 7Kushs söner var Seba, Havila, Savta, Ragma och Savteka. Ragmas söner var Saba och Dedan.
8Kush blev far till Nimrod, som var den förste härskaren på jorden. 9Han var en väldig jägare inför Herren; det är därför man säger ”som Nimrod, en väldig jägare inför Herren”. 10Hans rike omfattade från början Babel, Erek, Ackad och Kalne i Shinar. 11Från detta land kom han till Assyrien och byggde Nineve, Rechovot Ir, Kelach 12och Resen mellan Nineve och Kelach; det är den stora staden.
13Misrajim blev far till ludeerna, anameerna, lehaveerna, naftucheerna, 14patruseerna, kaslucheerna, från vilka filisteerna härstammar, och kaftoreerna.
15Kanaan blev far till Sidon, den förstfödde, och till Het, 16till jevuseerna, amoreerna, girgasheerna, 17hiveerna, arkeerna, sineerna, 18arvadeerna, semareerna och hamateerna. Sedan utbredde sig de kanaaneiska stammarna, 19så att deras område sträckte sig från Sidon fram till Gerar och ända bort till Gaza, vidare fram till Sodom och Gomorra, Adma och Sevojim, ända bort till Lasha. 20Detta var Hams söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.
21Också Sem, Jafets äldste bror, fick söner. Han blev stamfar till alla Evers ättlingar. 22Sems söner var Elam, Assur, Arpakshad, Lud och Aram. 23Arams söner var Us, Hul, Geter och Mash. 24Arpakshad blev far till Shelach och Shelach till Ever. 25Ever fick två söner. Den ene hette Peleg, ty på hans tid delades jorden upp. Hans bror hette Joktan. 26Joktan blev far till Almodad, Shelef, Hasarmavet, Jerach, 27Hadoram, Usal, Dikla, 28Oval, Avimael, Saba, 29Ofir, Havila och Jovav. Alla dessa var Joktans söner. 30De hade sina boplatser från Mesha fram till Sefar, bergsområdet i öster. 31Detta var Sems söner, stam för stam och språk för språk, land efter land och folk efter folk.
32Detta var Noas söners stammar efter deras härkomst, folk för folk. Från dem har folken spritts ut över jorden, efter floden.
Babels torn och språkförbistringen
11 1Hela jorden hade samma språk och samma ord. 2När människorna flyttade österut fann de en dal i Shinar där de bosatte sig. 3”Nu skall vi slå tegel och bränna det”, sade de till varandra. De använde tegel som byggsten, och som murbruk använde de beck. 4De sade: ”Låt oss bygga en stad, med ett torn som når ända upp i himlen. Vårt namn blir känt, och vi slipper vara skingrade över hela jorden.”
5Då steg Herren ner för att se staden och tornet som människorna byggde. 6Herren sade: ”De är ett enda folk och har alla samma språk. Detta är bara början. Nu är ingenting omöjligt för dem, vad de än föresätter sig. 7Låt oss stiga ner och skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger.” 8Och Herren skingrade dem från denna plats ut över hela jorden, och de slutade att bygga på staden. 9Därför kallas den Babel, ty där skapade Herren språkförbistringen på jorden, och därifrån skingrade han människorna ut över hela jorden.
Sems släkttavla
10Detta är Sems släkttavla. Sem hade levt i 100 år när han blev far till Arpakshad, två år efter floden. 11Efter Arpakshads födelse levde Sem 500 år och fick söner och döttrar.
12Arpakshad var 35 år när han blev far till Shelach. 13Efter Shelachs födelse levde Arpakshad 403 år och fick söner och döttrar.
14Shelach var 30 år när han blev far till Ever. 15Efter Evers födelse levde Shelach 403 år och fick söner och döttrar.
16När Ever var 34 år blev han far till Peleg. 17Efter Pelegs födelse levde Ever 430 år och fick söner och döttrar.
18När Peleg var 30 år blev han far till Regu. 19Efter Regus födelse levde Peleg 209 år och fick söner och döttrar.
20När Regu var 32 år blev han far till Serug. 21Efter Serugs födelse levde Regu 207 år och fick söner och döttrar.
22När Serug var 30 år blev han far till Nachor. 23Efter Nachors födelse levde Serug 200 år och fick söner och döttrar.
24När Nachor var 29 år blev han far till Terach. 25Efter Terachs födelse levde Nachor 119 år och fick söner och döttrar.
26När Terach var 70 år blev han far till Abram, Nachor och Haran.
Terachs släkt
27Detta är berättelsen om Terachs släkt. Terach blev far till Abram, Nachor och Haran, och Haran blev far till Lot. 28Haran dog medan hans far Terach ännu levde i sitt hemland, i Ur i Kaldeen. 29Abram och Nachor tog sig hustrur: Abrams hustru hette Saraj, Nachors hustru hette Milka, dotter till Haran, som var far till Milka och Jiska. 30Saraj var ofruktsam; hon hade inga barn.
31Terach tog med sig sin son Abram, sin sonson Lot, Harans son, och sin svärdotter Saraj, hustrun till hans son Abram, och lämnade tillsammans med dessa Ur i Kaldeen för att utvandra till Kanaan. Men när de kom till Harran slog de sig ner där. 32Terachs livstid blev 205 år; Terach dog i Harran.
Herren kallar och välsignar Abram
12 1Herren sade till Abram: ”Lämna ditt land, din släkt och ditt hem, och gå till det land som jag skall visa dig. 2Jag skall göra dig till ett stort folk, jag skall välsigna dig och göra ditt namn så stort att det skall brukas när man välsignar. 3Jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som smädar dig skall jag förbanna. Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du har fått.”
4Abram bröt upp, som Herren hade befallt, och Lot följde med honom. Abram var 75 år när han lämnade Harran. 5Han tog med sig sin hustru Saraj och sin brorson Lot, all egendom och alla slavar som de hade förvärvat i Harran. Så började de sin vandring mot Kanaan.
När de kom fram till Kanaan 6fortsatte de in i landet, ända till den heliga platsen vid Shekem, till Orakelterebinten. På den tiden bodde kanaaneerna i landet. 7Herren uppenbarade sig för Abram och sade: ”Åt dina ättlingar skall jag ge detta land.” Abram byggde där ett altare åt Herren, som hade uppenbarat sig för honom. 8Därifrån fortsatte han till bergen öster om Betel och slog läger så att han hade Betel i väster och Aj i öster. Där byggde han ett altare åt Herren och åkallade honom. 9Sedan flyttade Abram längre och längre ner mot Negev.
Abram och Saraj i Egypten
10Det blev hungersnöd i landet. Den blev så svår att Abram måste bege sig till Egypten för att bo där en tid. 11När han var nästan framme sade han till sin hustru Saraj: ”Du är ju en vacker kvinna. 12När egypterna får se dig och förstår att du är min hustru dödar de mig och låter dig leva. 13Säg därför att du är min syster, så kommer allt att gå mig väl tack vare dig, och jag får leva.”
14När Abram kom till Egypten såg egypterna att Saraj var en mycket vacker kvinna. 15Också faraos hovmän såg henne och prisade hennes skönhet inför sin herre, och så blev hon förd till faraos hov. 16Abram behandlades väl tack vare henne: han fick får och kor, slavar och slavinnor, åsnor och kameler.
17Men Herren lät svåra plågor drabba farao och hans hov för Sarajs, Abrams hustrus, skull. 18Då kallade farao till sig Abram och sade: ”Vad är det du har gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon var din hustru? 19Varför sade du att hon var din syster, så att jag tog henne till hustru? Här har du din hustru. Ta henne och gå!” 20Och farao befallde sina män att föra Abram ut ur landet med hans hustru och allt han ägde.
Abram och Lot skiljs åt
13 1Abram bröt upp från Egypten med sin hustru och allt han ägde och begav sig till Negev. Lot följde med honom. 2Abram var nu mycket rik, han ägde boskap och silver och guld. 3Han flyttade från lägerplats till lägerplats och kom från Negev till Betel, till det ställe mellan Betel och Aj där han förut haft sitt läger 4och där han den gången hade rest ett altare. Där åkallade han Herren.
5Också Lot, som vandrade tillsammans med Abram, hade får och kor och tält. 6Landet räckte inte till för dem båda; de hade så mycket boskap att de inte kunde bo på samma plats, 7och det uppstod stridigheter mellan Abrams herdar och Lots. (På den tiden bodde kanaaneerna och perisseerna i landet.) 8Då sade Abram till Lot: ”Inte skall det råda osämja mellan mig och dig eller mellan mina herdar och dina. Vi är ju av samma släkt. 9Ligger inte hela landet öppet för dig? Gå du din egen väg. Går du åt vänster så går jag åt höger, och går du åt höger så går jag åt vänster.” 10Lot såg ut över Jordanslätten, han såg hur vattenrik hela trakten var. Ända fram mot Soar var den som Herrens trädgård, som Egyptens land. Detta var innan Herren ödelade Sodom och Gomorra. 11Och Lot valde Jordanslätten och flyttade österut. Så skildes de från varandra. 12Sedan bodde Abram i Kanaan och Lot i städerna på Jordanslätten. Lot hade sina tältplatser ända bort mot Sodom. 13Människorna i Sodom var onda och syndade svårt mot Herren.
Herrens löfte till Abram
14När Abram och Lot hade skilts åt sade Herren till Abram: ”Se dig omkring från den plats där du står, åt norr och söder, öster och väster. 15Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina ättlingar för all framtid. 16Jag skall låta dina ättlingar bli som stoftkornen på jorden: kan någon räkna dem, skall också dina ättlingar kunna räknas. 17Vandra genom landet i hela dess längd och bredd, ty åt dig skall jag ge det.”
18Och Abram flyttade sina tält och kom till Mamres lund vid Hebron. Där slog han sig ner, och där byggde han ett altare åt Herren.
Abram besegrar fyra kungar
14 1På den tid då Amrafel var kung av Shinar, Arjok kung av Ellasar, Kedorlaomer kung av Elam och Tidal kung av Gojim, 2började dessa kungar krig mot Bera, kungen i Sodom, Birsha, kungen i Gomorra, Shinav, kungen i Adma, Shemever, kungen i Sevojim, och mot kungen i Bela, det nuvarande Soar. 3Då förenade dessa sina styrkor i Siddimdalen, där nu Döda havet ligger. 4I tolv år hade de lytt under Kedorlaomer, men under det trettonde hade de gjort uppror. 5Under det fjortonde året kom Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom och besegrade refaeerna i Ashterot Karnajim, suseerna i Ham och emeerna i Shave Kirjatajim. 6Horeerna slog de i deras bergland Seir och fördrev dem ända till El Paran som ligger vid öknen. 7På återvägen kom de till En Mishpat, det nuvarande Kadesh, och erövrade hela amalekiternas område. De slog också amoreerna som bodde i Haseson Tamar.
8Då drog kungen i Sodom ut tillsammans med kungen i Gomorra, kungen i Adma, kungen i Sevojim och kungen i Bela, det nuvarande Soar, och de ordnade sina styrkor till strid i Siddimdalen, 9mot Kedorlaomer, kungen av Elam, Tidal, kungen av Gojim, Amrafel, kungen av Shinar, och Arjok, kungen av Ellasar: fem kungar mot fyra. 10Men Siddimdalen var full av asfaltgropar, och när kungen i Sodom och kungen i Gomorra tvangs att fly föll de ner i dem. De övriga flydde upp i bergen. 11Segrarna tog all egendom och alla livsmedelsförråd i Sodom och Gomorra och drog bort.
12När de drog bort tog de med sig Lot, Abrams brorson, och allt han ägde. Lot bodde då i Sodom. 13Men en av dem som hade sluppit undan kom och berättade vad som hänt för hebrén Abram, som bodde vid amorén Mamres lund. Mamre och hans bröder Eshkol och Aner var i förbund med Abram. 14När Abram hörde att hans brorson var tillfångatagen mönstrade han sina vapenföra män, de slavar som var födda hos honom, 318 man, och förföljde kungarna ända till Dan. 15Där delade han och hans män upp sig och överföll dem under natten, de slog dem och förföljde dem ända till Hova norr om Damaskus. 16Så tog Abram tillbaka allt byte; också sin brorson Lot och hans egendom tog han tillbaka, likaså kvinnorna och de andra fångarna.
Melkisedek välsignar Abram
17När Abram hade slagit Kedorlaomer och de kungar som var i förbund med honom kom han på återvägen till Shavedalen, den nuvarande Kungadalen. Där kom kungen av Sodom honom till mötes.
18Melkisedek, kungen i Salem, kom ut med bröd och vin; han var präst åt Gud den Högste, 19och han välsignade Abram:
”Välsignad vare Abram av Gud den Högste,
himlens och jordens skapare.
20Välsignad vare Gud den Högste
som gav dina fiender i ditt våld.”
Och Abram lämnade honom tionde av allt.
21Kungen av Sodom sade till Abram: ”Ge mig folket och behåll själv bytet.” 22Abram svarade honom: ”Jag lyfter min hand och svär vid Herren, Gud den Högste, himlens och jordens skapare: 23Aldrig skall jag ta så mycket som en tråd eller en skorem av det som är ditt. Aldrig skall du kunna säga att du har gjort Abram rik. 24Jag själv skall ingenting ha. Det räcker med det som mina män har förbrukat och den del som tillkommer mina följeslagare. Aner, Eshkol och Mamre skall ha sin del.”
Herrens förbund med Abram
15 1En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: ”Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.” 2Abram sade: ”Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [---].” 3Och han sade: ”Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.” 4Men Herrens ord till honom löd: ”Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.” 5Och Herren förde honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.” 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.
7Herren sade till Abram: ”Jag är Herren, som har fört dig från Ur i Kaldeen för att ge dig detta land som egendom.” 8Abram sade: ”Herre, min Gud, hur skall jag veta att det blir min egendom?” 9Han svarade: ”Hämta en treårig kviga, en treårig get och en treårig bagge, en turturduva och en ungduva!” 10Abram hämtade djuren, styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna styckade han inte. 11Rovfåglar dök ner mot kropparna, men Abram jagade bort dem. 12Vid solnedgången föll Abram i dvala, och skräck överväldigade honom, ett stort mörker.
13Herren sade till Abram: ”Du skall veta att dina ättlingar kommer att bo i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. 14Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, och därefter skall de dra ut med stora rikedomar. 15Du själv skall leva länge innan du går till dina fäder i frid och blir begravd. 16Efter tre generationer skall dina ättlingar återvända hit, först då har amoreerna fyllt sina synders mått.”
17Solen gick ner och det blev mörkt. Då syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som gick fram mellan köttstyckena. 18Herren slöt då detta förbund med Abram: ”Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat, 19keniternas, kenisseernas, kadmoneernas, 20hettiternas, perisseernas, refaeernas, 21amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jevuseernas land.”
Hagar och Ismael
16 1Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, 2och en dag sade Saraj till Abram: ”Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.” Abram samtyckte, 3och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaan. 4Abram låg med Hagar, och hon blev havande. Men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på sin matmor. 5Då sade Saraj till Abram: ”Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig. Herren må döma mellan mig och dig!” 6Abram svarade Saraj: ”Du bestämmer själv över din slavflicka – gör vad du vill med henne!” Saraj bestraffade henne, men då rymde hon.
7Herrens ängel fann henne vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. 8”Hagar”, sade han, ”Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?” Hon svarade: ”Jag har rymt från min matmor Saraj.” 9Då sade han till henne: ”Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.” 10Och Herrens ängel sade: ”Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.” 11Herrens ängel sade till henne:
”Du är havande och skall föda en son,
och du skall ge honom namnet Ismael,
ty Herren har hört din klagan.
12Mer vildåsna än människa skall han vara,
han skall slåss mot alla och alla mot honom.
Öster om alla sina bröder skall han bo.”
13Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: ”Du är Seendets Gud.” Ty hon tänkte: ”Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?” 14Därför kallar man brunnen Beer Lachaj Roi; den ligger mellan Kadesh och Bered.
15Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram gav denne son som Hagar fött honom namnet Ismael. 16Abram var 86 år när Hagar födde Ismael åt honom.
Omskärelsen som förbundstecken
17 1När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: ”Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. 2Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.” 3Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: 4”Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. 5Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. 6Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. 7Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud. 8Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.”
9Vidare sade Gud till Abraham: ”Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. 10Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. 11Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. 12Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. 13De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. 14Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.”
15Gud sade till Abraham: ”Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. 16Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.” 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och tänkte: ”Inte kan man bli far när man är hundra år gammal? Och inte kan Sara föda barn, hon som är nittio år?” 18Och Abraham sade till Gud: ”Måtte Ismael få leva i ditt hägn!” 19Men Gud sade: ”Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund: jag skall vara hans Gud och hans ättlingars Gud. 20Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.” 22När Gud hade talat med Abraham lämnade han honom och steg upp igen.
23Abraham tog sin son Ismael och alla slavar av manligt kön som fanns hos honom, både dem som var födda hos honom och dem som han hade köpt, och skar redan samma dag bort deras förhud, så som Gud hade befallt honom. 24Abraham var 99 år då hans förhud skars bort, 25och hans son Ismael var 13 år då han blev omskuren. 26På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män som fanns hos Abraham blev omskurna tillsammans med honom, slavar som var födda hos honom och slavar som han hade köpt av utlänningar.
De tre männen gästar Abraham
18 1Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. 2Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. 3”Herre”, sade han, ”visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, 5så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter – nu när ni ändå har kommit vägen förbi.” De svarade: ”Ja, gör det!” 6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: ”Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.” 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. 8Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.
9Sedan frågade de honom: ”Var är Sara, din hustru?” Abraham svarade: ”Inne i tältet.” 10Då sade han: ”Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.” Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. 11Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. 12Därför log Sara för sig själv och tänkte: ”Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?” 13Då sade Herren till Abraham: ”Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? – 14Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son.” 15Sara blev rädd och sade: ”Jag log inte.” Men Herren sade: ”Jo, visst log du.”
Abraham ber för Sodom
16Männen bröt upp och såg nu ner över Sodom. Abraham följde dem ett stycke på väg. 17Herren tänkte: ”Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? 18Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. 19Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.” 20Och Herren sade: ”Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. 21Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.”
22Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham vände sig till Herren och sade: ”Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? 24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? 25Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.” 27Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” 29Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.” 30Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.” 31Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.” 32Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.
Herren förstör Sodom och Gomorra
19 1På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 2”Jag är er tjänare”, sade han. ”Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.” De svarade: ”Nej, vi övernattar här ute.” 3Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. 5De ropade till Lot: ”Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.” 6Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 7”Bröder”, sade han, ”jag ber er, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.” 9Men de ropade: ”Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem.” Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren. 10Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren. 11Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.
12Männen sade till Lot: ”Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån. 13Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.” 14Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. ”Skynda er bort från denna ort”, sade han. ”Herren skall ödelägga staden.” Men svärsönerna trodde att han skämtade.
15I gryningen drev änglarna på Lot och sade: ”Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.” 16Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.
17När de förde ut dem sade han: ”Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.” – 18”Nej, Herre”, sade Lot till dem. 19”Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö. 20Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv – den är ju så liten!” 21Han svarade: ”Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.” Så fick staden namnet Soar.
23När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. 24Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, 25och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.
27Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. 28När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.
29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.
Lots döttrar
30Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. 31Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: ”Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. 32Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” 33När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 34Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: ”I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.” 35De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 36Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. 37Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. 38Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.
Abraham och Sara i Gerar
20 1Abraham flyttade ner mot Negev, till trakten mellan Kadesh och Shur, och en tid bodde han i Gerar. 2Där sade han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Avimelek, kungen i Gerar, lät då hämta henne till sig. 3Men Gud kom till Avimelek i en dröm om natten och sade till honom: ”Du skall dö därför att du har tagit denna kvinna till dig: hon är en annan mans hustru.” 4Avimelek hade inte rört henne, och han svarade: ”Herre, vill du verkligen döda en oskyldig? 5Han sade ju att hon var hans syster. Och hon själv sade att han var hennes bror. Detta har jag gjort i god tro, jag är utan skuld.” 6Gud svarade honom i drömmen: ”Jag vet att du har gjort detta i god tro, och därför hindrade jag dig också från att synda mot mig och tillät dig inte att röra henne. 7Låt nu mannen få tillbaka sin hustru. Han är en profet och kan be för dig så att du får leva. Men du skall veta att om du inte lämnar tillbaka henne skall du straffas med döden, du och alla de dina.”
8Tidigt nästa morgon kallade Avimelek till sig sina män och berättade alltsammans för dem, och de blev förskräckta. 9Sedan kallade han till sig Abraham och sade till honom: ”Vad är det du har gjort mot oss? Och vad har jag gjort dig för ont, eftersom du har dragit så stor skuld över mig och mitt rike? Det är otillständigt, det du har gjort mot mig!” 10Och Avimelek frågade Abraham: ”Vad har kommit dig att handla så?” 11Abraham svarade: ”Jag tänkte att här på orten fruktade man inte Gud, utan man skulle döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster. Hon är min fars dotter, men vi har inte samma mor, och därför kunde hon bli min hustru. 13När sedan Gud befallde mig att lämna mitt hem och sände mig ut på vandring sade jag till henne: Om du vill visa mig din kärlek, så säg överallt dit vi kommer att jag är din bror.”
14Avimelek tog får och kor, slavar och slavinnor och gav åt Abraham, samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara. 15Och Avimelek sade: ”Mitt land ligger öppet för dig, slå dig ner var du vill.” 16Till Sara sade han: ”Jag lämnar här din bror tusen siklar silver som gottgörelse åt dig inför dina närmaste. Därmed är du fullständigt rentvådd.”
17Abraham bad till Gud, och Gud botade Avimelek och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Avimeleks hus ofruktsamma för Saras, Abrahams hustrus, skull.
Isaks födelse
21 1Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. 2Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. 3Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. 4När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. 5Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. 6Och Sara sade: ”Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.” 7Hon sade: ”Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.”
Hagar och Ismael drivs bort
8Isak växte och blev avvand, och för att fira detta ställde Abraham till med en stor fest. 9När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, 10sade hon till Abraham: ”Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.” 11Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son. 12Men Gud sade till honom: ”Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. 13Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn.”
14Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan omkring i Beer Shevas öken. 15När vattnet i säcken tog slut lade hon barnet under en buske 16och gick och satte sig ett stycke bort, på ett pilskotts avstånd. ”Jag kan inte se på när han dör”, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån, och barnet grät högljutt. 17Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: ”Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta. 18Gå och lyft upp honom och ta väl hand om honom, jag skall göra honom till ett stort folk.” 19Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.
20Gud var med pojken, och han växte upp och blev stor. Han bodde i öknen och blev en god bågskytt. 21Han bodde i Paranöknen, och hans mor skaffade honom en hustru från Egypten.
Abraham och Avimelek sluter förbund
22En gång kom Avimelek med sin befälhavare Pikol till Abraham. Han sade: ”Gud är med dig i allt du gör. 23Svär vid Gud att du inte skall handla svekfullt vare sig mot mig eller mot mina barn och efterkommande, utan att du skall visa mig och det land där du nu bor samma vänskap som jag har visat dig.” 24Abraham svarade: ”Ja, jag skall svära den eden.” 25Men han förebrådde Avimelek för att dennes män hade lagt beslag på en brunn. 26Avimelek sade: ”Jag vet inte vem som har gjort detta. Du har aldrig tidigare nämnt det för mig, och jag har inte heller hört talas om det förrän i dag.”
27Abraham tog får och kor och gav Avimelek, och de slöt förbund med varandra. 28Men sju lamm i hjorden tog Abraham undan. 29Då frågade Avimelek honom: ”Vad är meningen med de här sju lammen som du har tagit undan?” 30Abraham svarade: ”De sju lammen skall du ta emot av mig och därmed bekräfta att det är jag som har grävt denna brunn.” 31Därför fick den platsen namnet Beer Sheva, eftersom det var där de svor varandra en ed. 32Så slöt de förbund i Beer Sheva, och Avimelek och hans befälhavare Pikol återvände till filisteernas land.
33Abraham planterade en tamarisk i Beer Sheva och åkallade där Herren, den evige Guden. 34Och Abraham uppehöll sig under lång tid i filisteernas land.
Gud sätter Abraham på prov
22 1En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. 2Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.”
3Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. 4Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. 5Då sade han till tjänarna: ”Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.” 6Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. 7”Far”, sade Isak. ”Ja, min son”, svarade Abraham. Isak sade: ”Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?” – 8”Min son”, sade Abraham, ”Gud utser åt sig det får som skall offras.” Så gick de båda tillsammans.
9När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. 10Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. 11Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: ”Abraham! Abraham!” – ”Ja”, svarade Abraham, ”här är jag.” 12Ängeln sade: ”Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.” 13När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. 14Abraham gav denna plats namnet ”Herren utser”. I dag säger man ”på berget där Herren blir sedd”.
15Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: 16”Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, 17skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. 18Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde
Raderar...
